Gustaf Arthur Hermansson var född den 30 juli 1878 i Gummpekulla, S:t Lars församling och var det yngsta barnet i en kull på nio. När Hermansson var 16 år så blev han föräldralös och lämnade då sitt hem på Vestanågatan 7 i Linköping för att arbeta som dräng i Vistena. Han arbetade sedan på olika gårdar och den sista kända adressen han hade var Kulla Kornettgård i Flistad den 27/11 1899. Hermansson försvann sedan ut på vägarna och blev "yrkesluffare". Han var stor och stark och hjälpte ibland till med diverse arbeten mot mat och logi. Men det fick inte bli för ofta, då stack han. Han kunde inte stanna för många dagar på ett ställe utan måste ständigt befinna sig på vandring. Det var hans frihet. Ett av de uttryck som han använde när han gick var "kommer ja' inte på hö't så kommer jag på gössla". Han underströk alltid sin renlighet för dem som han besökte. "Inga lopper å' löss har jag", sa han och knackade med pekfingret mot sin bröstkorg. Han var alltid noga med sin hygien och när han bodde på "hemmet" i Nykil och var ute på tillfällig luffartur, så ville han alltid komma tillbaka på torsdagarna, eller som Hermansson själv uttryckte det i en intervju, "på torsdagar är jag tvungen att vara på hemmet för då är det badaredag, se".

1959 blev Gustaf Hermansson känd för hela det svenska folket genom reporter Lars Madséns radioprogram "Luffarens skugga och luffaren själv". Det var ett halvtimmesprogram där Madsen intervjuade folk som kände Hermansson och där han sjöng och berättade. Efter programmet så blev Hermansson en kulturpersonlighet och celebritet. Men han själv tog det hela med ro och tyckte "de' var bättre som det var förut". I juli 1964 gjorde TV-reportern Larz-Thure Ljungdahl en TV-film som hette "En Vandringsman" där Gustaf Hermanson var huvudpersonen. Hermansson ville inte sjunga något men sedan han fått pengar till en dosa Ettans snus så sjöng han inför filmkameran.

I november 1964 så är Hermansson på väg till Boarps handelsbod i Nykil. Det är halt ute och han halkar omkull och bryter lårbenet. Det blir en längre konvalescens och folk säger: "nu är det slut med den gamle luffarn". Men sommaren 1965, som skulle bli hans sista, är han ute och luffar igen. Men nu som liftande luffare. Så sent som två veckor före hans död, så ser man honom komma gående efter vägkanten. Han avlider lugnt och stilla den 12 november 1965 på Nykils ålderdomshem, 87 år gammal. Han hade själv uttryckt en önskan att få bli begravd under en landsväg, för den hade varit hans hem. Men så blev det inte. Gustaf Hermansson, Sveriges siste luffare, fick sin sista viloplats på Nykils kyrkogård, där hans vänner reste en vacker natursten till hans minne. Texten på stenen är skriven av radioreportern Lars Madsén.

Trots ett hårt liv så får man väl säga att det till sist ordnade sig för honom. Hans dröm att bli sångare uppfylldes kanske inte helt, men han fick ju sjunga i både riksradion och televisionen. Hans livsöde fick en plats i det offentliga ljuset och öppnade allmänhetens ögon för hur svårt luffarlivet kunde vara.

janulf nilsson, juni 2003


Källor:
Husförhörslängder i S:t Lars förs. Linköping domkyrkoförs. och Flistad förs.
DN 8/7 och 9/7 1964
Östgötacorrespondenten, 19/5 och 20/5 1959. 9/7 1964.
Östgöten, 20/11 1965
Intervjuer med personer som mött Gustaf Hermansson.

Vill du läsa mer:
Rune Wikell, I minnen bevarat, 1973, s. 167ff
Norra Kindaboken, 1973, s. 624ff
SR arkivet best. nr: takv 645/59

Länk:
Filmklipp från 1964, ur filmen "Original och originaliteter i Östergötland"

Ljudfil:
* Lyssna på texten om Gustaf Hermansson

Kulturarv Östergötland